Ibland glömmer jag, men det är inte lätt när du inte säger något, inget vill du berätta för oss. Så av en slump snubblar jag över din nedskrivna tankar och här sitter jag nu men ett manus ett faci och nästan ett sårat hjärta. Trodde att du lita på oss, jag kan säga allt till dig till och med det du inte vill höra. Jag vet att du också tänker på hjärtesorgen vi har, på dom ensamma nätterna vi alltid har haft, på allt det där. Vi vet ju hur det känns. Så nu vet jag inte vad jag ska göra med dig. Snart försvinner du bort och jag vet inte om du kommer tillbaka till oss. Jag tror att du kan glömma oss. Så vad gör jag nu. Någonstans vet jag att du har så mycket som du skulle kunna säga men fan du kladdar ner det iställat och hoppas att ingen frågar. Jag tänker fråga dig... Kanske.. inte... jag tror du vill det i bland. (E18)